.

Aj aj aj.... ajajaj..... Kroppen känner sig som en hårdhänt urkramad disktrasa. Detta på grund av nattens fattiga sömn, dagens små matportioner (aptitlös!) och gårdagens hårda träning. Varje led skriker. Varje kroppsdel gråter.

Och nu överdrev jag visst... ;) Aja baja, Ch! *smäll på fingrarna*

Nej, jag har något trevligt att berätta för er!! En ny au pair nalkas. Och jag sätter henne gärna i arbete så jag kan få smyga hem. Hon kommer i slutet av Juni. Så, om några dagar.

Det var inte meningen att tjuvlyssna, men jag satt i köket och åt mat när familjen var i vardagsrummet och hade intervjun med henne. Jag kunde höra hennes stakande engelska och tyckte synd om henne. Minns hur nervös jag var när jag ringde från Sverige första gången. Hela familjen sitter ju och vakar över varje ord. Även barnen är med. Lyssnar, bedömer och ställer knepiga frågor.

"Hur skulle du hantera en situation där en hund trillat ner i en brunn och dina barn är sena för skolan? Hur prioriterar du?" Såna frågor typ. Fast möjligtvis lite mer normala.

Av de familjer jag kontaktade var denna utan tvekan den kräsnaste. Att jag fick platsen var enbart pga min "musikaliska bakgrund". Flickan i familjen övar piano och flöjt och sång 3-4 timmar per dag och de vill att deras au pair ska kunna tillräckligt om musik för att vägleda henne i övningarna. Jag spelar ju både piano och flöjt, och sjunger, så jag hamnade turligt nog mitt i prick.

Jag kommer absolut sakna familjen. Förutom att pojken har ett våldsamt humör så är det garanterat den bästa och snällaste man kan hitta på många mils avstånd. Jag fick bättre betalt än alla andra au pairer, privatgym, betald mobil, betalt busskort, betalda studier till och med (och det handlar om stora summor). Och ingen städning behövde jag göra. Jag hade till och med en städerska som städade mitt rum också, haha... Rena latlivet ;)

Men inget mynt är utan baksida. Pojkens humör var (ÄR) så svårhanterligt att de faktiskt har bestämt sej för att skaffa an special-psykologutbildad au pair till nästa säsong. Jojo... Jag har nog fått kämpa med den lillen!!! Och likaså har au pairerna innan mej. Men han har blivit värre med åren. Phu ja.... Och jag som dessutom har hett humör själv. Det har blixtrat till ibland kan jag lova.

Och andra gånger är vi världens bästa vänner. Sitter på pizzeria och skrattar och gullar ihop. Han är otroligt söt när han vill. En typisk berg-och-dal-människa. Jag ska väl inte neka till att jag känner igen mönstret.. hehe...

"Jag älskar dej Chrissy!!!" Ropar han. "Jag älskar dej!!!!" Och systern envisas med att kalla mej storasyster. Så ska det vara! Det är då man vet att tiden här inte har varit bortkastad. :)

Men nu är detta kapitel snart slut och det kan jag inte annat än jubla för. Au pair är INGET drömjobb, hur bra familj man än har. London däremot kommer jag sakna...